Resenärer: Birgitta och Jan Stålhammar

Tisdag 25/3. Kl 11.00 hämtade vi samma skåpbil som tidigare från en biluthyrning på Lidingö, men den höll på att repareras så vi måste vänta en timme! Så körde vi till Kickan för att lasta. Hon var själv inte där men innanför trädgårdsgrinden hade hon staplat en jättehög med prylar, övertäckta med stora plastskynken till skydd mot eventuellt regn. Vi lastade in följande i bilens 9 kubikmeter:
En hurts och en bokhylla, en stor matta och en rulle plastmatta samt ett berg av kartonger och plastsäckar fulla med husgeråd, sänglinne, skor, kläder och leksaker. Under tiden kom en granne och frågade om vi ville ta med ytterligare en matta plus en säck med sänglinne, och det ville vi förstås!
När vi efter ett par timmar stuvat in allt körde vi hem till oss på Nordenskiöldsgatan och stoppade in ytterligare några kartonger och säckar med kläder, pussel och leksaker, däribland en stor fin riddarborg, två korgstolar, ett badrumsskåp och en lång klädhängare.
Vi hann lagom bli färdiga tills det var dags att köra till Värtahamnen för incheckning på färjan Fantaasia med avgång kl 17.00. Den kör Tallinks nya linje Stockholm - Riga och vi hade fått B-hytter med ventiler (fönster) till kampanjpris, dvs halva priset!

Onsdag 26/3. På våra biljetter angavs ankomsttiden felaktigt till kl 10, men vi anlände till Riga en timme senare. Efter lång väntan i pass- och tullkön körde vi direkt till Kopa ar Mums, som har tre av sina projekt i "socialhuset" på Biesu iela på andra sidan floden Daugava.

Kopa ar Mums
Vi fick hjälp av fyra ungdomar med urlastningen av en mängd säckar och kartonger, badrumsskåpet, stolarna, en matta mm. Därefter bjöd Sandra Alpa som vanligt på te och tilltugg.
Hon berättade att deras dagcenter som startade i höstas nu tar emot 20 barn i åldern 6 - 17 år mellan kl 15 och 20 varje dag, för att barnens mammor (ofta ensamstående) ska kunna arbeta. Kommunen betalar lönerna för den socialarbetare och de två pedagoger, som arbetar i dagcentret, och för en person som arbetar i köket. Varje fredag får dagcentrets barn åka in till centrum och gå på bio, teater eller annan kulturell aktivitet, på kommunens bekostnad. Kopa ar Mums chef och initiativtagare, Sergejs Maksimovs, som vi inte fick träffa den här gången, planerar en utökning av dagcentret. Ännu ett rum i socialhusets källarplan skall inredas för detta ändamål. Vi överlämnade 10 000 kr från Letthjälpen-TOS för inköp av möbler och hyllor dit.
På Biesu iela fungerar Kopa ar Mums gruppboende för lätt förståndshandikappade och slussbostaden för föräldralösa ungdomar i samma omfattning som under hösten. Men på barnhemmet i Lauderi bor nu 40 barn från 3 till 18 år, varav en tredjedel har vissa "mentala" svårigheter. Sergejs, som alltid har nya visioner, planerar nu en slussbostad för 6 ungdomar i Lauderi. Riga kommun kommer att stå för personal- och matkostnaderna, eftersom det främst är rigabarn man tänker placera där, sådana som behöver komma bort ifrån storstaden.
Medan vi pratade med Sandra blev en av de båda pojkar, som hjälpt oss att lasta ur bilen, hämtad av polisen! Sandra berättade att den 16-årige pojken, som hittats på gatan, blivit överlämnad till Kopa ar Mums för bara ett par timmar sedan. Men nu skulle han föras till häktet eller motsvarande i väntan på rättegång. Vad han anklagades för visste inte Sandra. Däremot visste hon att pojken tills för tre månader sedan bott hos sin alkoholiserade mamma, som då blev av med sin bostad. Sedan dess hade pojken levat på gatan. "Nu måste vi kämpa för honom", sa Sandra, som inte tycker att en 16-åring skall sättas i fängelse.

Dianas gatubarnscenter
Därefter körde vi mot centrum till Vilanu iela 3, som är den nya adressen till Diana Vasilanes gatubarnscenter. Diana och hennes medhjälpare Natalia mötte oss och visade stolta upp de nyrenoverade lokalerna på källarplanet i ett snyggt och välhållet flerfamiljshus. Lokalerna visade sig också avsevärt rymligare och ljusare än de gamla. Ändå var ett par av rummen helt belamrade med kartonger och skänkta saker - och inte blev det bättre sedan vi ställt in alla de saker och säckar ur skåpbilen, som Diana skulle ha! Bokhyllan, hurtsen, klädhängaren och en matta blev hon särskilt glad över.
Där fanns tre rejäla rum, varav ett skulle användas som matrum, ett annat som kontor/ förråd och det största som aktivitetsrum. Där fanns också ett bra köksutrymme, en kaklad toalett, ett kaklat tvättrum - vars dörr dock var för smal för att få in deras tvättmaskin - samt några små prång.
För de 50 000 kr, som eleverna i Fryshusets gymnasium skrapade ihop i höstas genom dagsverken till förmån för Dianas gatubarnscenter, skall köpas inredning till de nya lokalerna: arbetsbord och stolar, hyllor, pingisbord, videospelare och filmer.
På min fråga om svenska elever från Fryshusgymnasiet kan besöka gatubarnscentret, svarade Diana tveklöst JA. Hon föreslog också att de kunde följa med centrets äldre gatubarn till parken, där de delar ut mat och kläder och försöker förmå nya gatubarn att komma till centret.
Alltför många lettiska barn lever under besvärliga hemförhållanden, där alkohol, droger och misshandel hör till vardagen. Sexuellt utnyttjande och barnprostitution är också vanligt. Dessa barn tar hellre sin tillflykt till gatan än att vistas hemma. Gatubarnscentret fungerar som ett eftermiddagshem - vi skulle nog kalla det för "fritids" - där sådana barn och tonåringar får tillbringa timmarna efter skoldagens slut. Där kan de göra sina läxor, äta middag, spela spel, titta på video och vara tillsammans. De får sedan med sig bröd till frukost morgonen därpå och kan dela med sig till eventuella småsyskon och alkoholiserade föräldrar.
Tillsammans med den nyanlända socialarbetaren Iveta Jermolajeva, som talar bra engelska, satte vi oss ner för att informera oss om Dianas vidare planer, speciellt för huset i Kosa, ca 10 mil nordväst om Riga. Letthjälpen har nämligen kontakt med företrädare för en svensk hjälpfond, som ställt sig positiva till att sponsra renovering av huset, som idag bara är ett skal. Men de önskar utförligare information om hur det är tänkt att användas, om beräknade renoveringskostnader och tidsplan. Enligt Diana skulle en konsult ta ca 100 000 kr enbart för att göra utförliga kostnadsberäkningar av renoveringen! (Efter hemkomsten har vi börjat undersöka möjligheten att få dem gjorda billigare, kanske delvis sponsrade, genom något svenskt företag i Lettland.)
Diana berättade vidare att om hon kan få hjälp med att göra det 240 kvm stora huset (i två plan) beboeligt, så vill hon använda det på följande sätt:
Alternativ 1:
Som kriscenter för barn, som tagits ifrån sina föräldrar. Där skall de kunna få bo halvårsvis i väntan på beslut från de sociala myndigheterna.
Alternativ 2:
Som permanent bostad och rehabilitering för 20 föräldralösa barn.
Dessutom:
Som sommarläger för gatubarn från Riga. Där skall ytterligare 20 barn och ungdomar kunna vistas under några veckor på sommaren, parallellt med de mera fast boende barnen där.

De två små rummen under takåsen på det gamla huset i Riga vid Lacplesa iela, som tidigare utgjorde gatubarnscentret och som Dianas organisation "Rigas S:t Nikolas Christian Children Center" faktiskt äger, kommer man att använda som kontor, när de har reparerats efter en brand som nyligen härjade i trapphuset.
För det nya gatubarnscentret på Vilanu iela måste inte bara el och uppvärmning betalas utan även en ganska hög hyra för lokalerna. Under de två första åren har en svensk privatperson, Göran Hurtsén, lovat att betala. Men Diana är förvissad om att kommunen i fortsättningen kommer att stå för sådana kostnader.
Det tycks numera vara så i Lettland, att när en social verksamhet väl kommit igång och visat sig fungera bra, träder ofta staten eller kommunen in och övertar en del av det ekonomiska ansvaret, åtminstone för maten och personalens löner. Svårigheten för alla initiativtagare är att skaffa pengar till de första årens verksamhet, att få utländska fonder och organisationer att ställa upp med bistånd i olika former.

Gatubarnscentret NOA
Från Diana for vi till Katolu iela 23, där Zeltite Loze driver ett gatubarnscenter tillsammans med Andris Vilumsons. Han var inte där, men Zeltite tog emot oss och de återstående säckarna med kläder, sänglinne, pussel mm.
Zeltite är före detta polis med en pension på 100 LAT, dvs säga drygt 1 400 svenska kr i månaden! Hon disponerar en nersliten trerumsvåning, dit gatubarn kan komma för att få en bit mat, värma sig, spela spel och titta på tv eller video. Zeltite har inget som helst stöd från Riga kommun eller lettiska myndigheter och har inte riktigt förmågan att söka medel ur fonder och liknande. Centrets ekonomi är idag helt beroende av bidrag från Sverige, huvudsakligast ett nätverk med säte i Göteborg.
Vi överlämnade 5 000 kr till Noa från Letthjälpen-TOS, för vilka Zeltite i första hand ville köpa skor åt gatubarnen. Men vi kunde lätt konstatera att mycket i lokalen skulle behöva åtgärdas, framför allt reparera toaletten som inte gick att spola! Hon lovade att rapportera om pengarnas användning.

Av tidsbrist blev vårt besök på Noa väldigt kort. Ändå höll vi på att komma för sent till färjeterminalen, ty bilköerna i centrala Riga var förfärliga, det rådde rena kaoset! Väl framme vinkades vi felaktigt direkt in genom grinden och förbi pass/ tullkontrollen. Men när vi skulle köra ombord på färjan blev det kalla handen, ty vi saknade ett boarding card för bilen! Vi borde alltså ha checkat in först. Tiden började bli knapp, så jag samlade snabbt ihop alla papper och sprang - nåja, lunkade - tillbaka ut genom grinden och bort till terminalbyggnaden, där köerna var långa och framför allt långsamma. Men eftersom avgångstiden var en halvtimme senare ( 17.30 ) än vad som angavs på våra biljetter, så hann vi!

Torsdag 27/3. Efter en lugn natt kom vi till Värtahamnen kl 9.30 och kunde lämna tillbaka bilen till Lidingö Biluthyrning i god tid efter att ha tankat fullt.

Rapportör: Birgitta Stålhammar