Resa i en svunnen tid

Resenärer: Kickan Håkanson och Birgitta Stålhammar

Denna gång bestämdes resan till Lettland med kort varsel. Billiga flygbiljetter är inte längre svårt att hitta då RyanAir har en avgång om dagen till Riga. Har man tur kostar biljetten 400 kr ToR, har man otur 900 kr. Att boka möten med enbart lettisk/rysktalande personer är däremot en konst, lyckligtvis hjälpte Sandra Alpa oss med det den här gången.

Torsdag 13 oktober. Väl framme i Riga på sena eftermiddagen, körde vi med hyrbilen - Birgitta var kartläsare - utan missöden till Biesu iela där Kopa ar Mums har sin gruppbostad för ungdomar. Vi ville få en pratstund med Sandra Alpa och Sergejs Maksimovs innan vi fortsatte till vårt hotell. Några ungdomar satt vid datorerna (från Käppala skola), Jevgeny 18 år samt Ervin och Dima 17 år. De är alla uppvuxna på barnhemmet Rigas 1 Internatskola. Dima hade blivit en vacker ung man och som nu gick på kockskola.

Sergejs rapporterade kort om situationen på deras barnhem i Lauderi dit han åker två gånger i månaden. Cirka 40 procent av barnen har inlärningssvårigheter, främst pga föräldrarnas alkoholmissbruk. Totalt bor nu 45 barn där, vilket Sandra tycker är för många.
Den lilla flickan Anna, som vi tog med i bilen dit för två år sedan, då hon precis hade blivit akut omhändertagen, bor kvar där ännu. Hon besökte sin pappa i somras. Han är nu mycket sjuk och sängliggande. Anna har en syster i fängelse och den andra är alkoholiserad. Flickan bodde över sommaren hos en fosterfamilj som dock tröttnade och lämnade tillbaka henne! Sandra är sorgsen över hennes öde och säger vemodigt att det Anna behöver är en familj.
Två nya små pojkar kom till Lauderi i somras. De hittades i samband med att man rev ett hus (utan dörrar och fönster) i Riga. Där bodde mamman och mormodern med de två barnen.
Crisis center i Riga (tillfälligt akuthem) har också skickat flera nya barn till Lauderi.

Sergejs och Sandra lät bekymrade om framtiden för deras ungdomar på gruppboendet i Riga. Bidraget till föräldralösa ungdomar som fyllt 18 år har skurits ner till ca 870 kr per månad för kost och logi. Med detta ringa belopp är det svårt för Kopa ar Mums att behålla ungdomarna på gruppboendet efter 18 års ålder. Sex av dem måste nu flytta därifrån. En pojke kan bo på sin yrkesskola, två hos en lärare och två kommer troligtvis att få egna lägenheter av staten inom kort. Bostadsproblemet är stort för dessa ungdomar, socialen har t o m hänvisat dem till natthärbergen, säger Sergejs. De har inte en chans att utbilda sig eftersom de inte har råd. Utbildning och psyko-socialt stöd, menar Sergejs, är grundbultarna i Kopa ar Mums arbete med att hjälpa ungdomarna att ta sig ur den sociala fällan.
Förra året arbetade åtta personer på Kopa ar Mums med en kartläggning av 72 barn på olika barnhem. Barnen hade då endast ett år kvar i institutionsvård. Man intervjuade dem om deras sociala nätverk, behov och tankar inför ett liv utanför institutionen mm. Informationen skulle användas för planering av samhällets insatser. Tyvärr har projektet lagts på is eftersom anslaget tagit slut. Sandra är dock optimistisk och tror att det kommer igång igen nästa år.
Till Kopa ar Mums nyinredda dagcenter för 8-10 barn från utsatta familjer, kommer för närvarande endast fyra barn. Enligt Sandra är behovet oändligt men socialkontoret, som måste utreda familjerna innan barnen får komma, är underbemannat och pappershögarna skyhöga. Hon har erbjudit sig att själv ta över pappersarbetet.
På vår fråga vad de mest behöver just nu svarar Sandra: vinterkläder och varma kängor främst till stora pojkar men också till flickor.

Fredag 14 oktober. Innan vi lämnade Riga hade vi inhandlat två lådor med clementiner och två med vindruvor på marknaden vid de gamla saluhallarna. Bland ryska långtradare och gamla traktorer färdades vi nu i vår hyrbil i riktning mot Moskva till Rezekne, 25 mil öster om Riga. På ett barnhem strax norr därom bor mitt fadderbarn Kristine, 15 år. I somras lovade jag henne att leta upp lillasystern Silvija som hon träffat en enda gång (!) sedan de omhändertogs vid fyra resp några månaders ålder. Mamman har de aldrig återsett, pappan vet ingen var han finns. Jag hade lyckats spåra Silvija till ett barnhem endast 8 mil från Rezekne. Nu skulle jag infria löftet, tillsammans med Birgitta.

På sena eftermiddagen kom vi fram till Adamovas Sanatorijas Internatskola. Skolbyggnaden från 1851, låg vackert inbäddad i ett strålande höstlandskap vid stranden av en liten sjö. Institutionen hyser 100 barn med olika neuropsykiatriska handikapp. En heltidsanställd psykiater behandlar barn med inlärningssvårigheter, koncentrationsstörningar och personlighetsstörningar. Många av barnen här är föräldralösa eller kommer från andra utsatta miljöer. Det blev ett glatt återseende med Kristine. Hon är en ung dam med starkt rättspatos och har en tillit till livet trots sin kaotiska barndom - jag beundrar henne mycket.

Till middagen, som serverades kl 19, stod barnen uppställda gruppvis i trapphuset utanför matsalen. Med varsin barsk Audzinataja (=uppfostrare) i täten fick varje grupp sedan ta plats vid borden. Allt var då redan framdukat och klart (barnen ger handräckning i köket). I matskålarna låg potatismos med lite kokta morötter, ett par små köttbitar, en halv saltgurka, en klick "smetana" på toppen och till det en mugg kefir. En kvinna i vit rock gick runt och delade ut mediciner till de flesta barn.
En stund senare upprepades proceduren - gruppvis tackade barnen för maten, måltiden var avslutad och alla försvann ut. Barnen måste kollektivt sova, äta, duscha, drömma… så för individer med stort behov av integritet finns ingen plats. Personalen är deras vuxenkontakter. Professionellt medicinskt omhändertagande och disciplin i all ära, men vem ger barnen kärlek och bekräftelse? Kristine och de fyra jämnåriga flickor som hon delade rum med försvann upp till sig, det var snart dags att gå till sängs och det skulle vara tyst kl. 21. Vi överlämnade en låda av vardera clementiner och vindruvor till kökspersonalen.
Birgitta och jag hade äran att få övernatta i en liten gästlägenhet på barnhemmet. Den var inredd med ett hopplock av kontorsmöbler från olika givare och hade lysrör i taket. Vi lät ugnen stå på en stund för att få värme, innan det var dags att krypa till kojs.

Lördag 15 oktober. Solen strålade in genom fönstret och vi började dagen med en promenad nere vid den stilla sjön. Kristine gjorde oss sällskap. För henne var det egentligen vanlig skoldag men hon hade fått ledigt eftersom vi skulle besöka Silvija. Hon var otålig och ville iväg direkt efter frukost. Hon hade inte sovit så bra heller, det fanns ohyra (loppor?) på rummet.
Vägen mot barnhemmet i Rudzati var en resa tillbaka i tiden. Intill de små grå gårdarna vi passerade stod ofta en ensam ko tjudrad. Gummor sålde buketter av ringblommor, höstastrar och dahlior utmed landsvägen. Man skördade rovor och betor, ibland med häst och vagn, man cyklade eller gick med kärror. En och annan mjölkpall stod vid vägen. Ju närmare Rudzati vi kom, desto tätare låg de nedlagda kolchoserna. Slätterna såg ut att vara bördiga.
Rudzati Speciala Internat, är ett barnhem för 90 barn med begåvningshandikapp. Bostads-husen, skolbyggnaden och trädgården med sina fruktträd, såg prydliga ut. Vi gissade att det fanns någon utländsk organisation som skickade förnödenheter och bl a sponsrat en fin utelekplats. Snart fick vi syn på Silvija - hon visste förstås att vi skulle komma - en späd och söt liten flicka med fläta i håret. Kristine hade längtat mycket efter den här stunden, nu stod de båda systrarna och tittade försiktigt på varandra. Silvija är 11 år och den enda i sin klass som kan läsa och skriva. Hon har bott på Rudzati i fyra år. Ända fram tills för något år sedan har hon varit helt tyst. Nu verkade orden dock ha gjort sin entré och vad hennes handikapp bestod av var svårt att uppfatta. Kanske hade hon helt stängt ute världen när mamman försvann? Det ligger dock nära till hands att misstänka att båda flickorna, i varierande grad, tagit skada av mammans drickande under graviditeterna.
Vi överlämnade de båda lådorna med frukt vi hade i bilen och blev serverade lunch i skolmatsalen tillsammans med uppfostraren Lilita som verkade mycket sympatisk men tyvärr inte kunde engelska. Sedan gick vi en rundtur på barnhemmet för att bekanta oss med de andra barnen, alla mer eller mindre utvecklingsstörda. Flickorna som Silvija delade rum med var mycket begåvningshandikappade. Det kändes fel att de blandade barn med så olika grad av handikapp - barn utvecklas ju genom att leka, prata och skratta med varandra. Silvija blev ledsen när vi for hem men vi lovade henne att skriva och försöka komma och hälsa på igen.
Vi kom tillbaka till Adamova lagom till middagen. Vad den bestod av minns jag inte, uppriktigt sagt smakade maten ingenting. Flera av ungdomarna på Adamova kände vi igen från Rigas Internatskola, t ex Solvita och Martins, som vi hade träffat när de bägge var 7 år. Nu hade de hunnit bli 13 år, långa och gängliga. De har inga anhöriga och har slussats mellan olika barnhem hela livet. Förhoppningsvis får de stanna här åtminstone ett par år till.
Det var lördagkväll och disco-dags. Efter avslutad middag dundrade alla barnen en trappa upp där musik och dans redan dragit igång. Det lät som om de hade roligt!

Söndag morgon 16 oktober - motståndet var stort att kliva upp ur den varma sängen - det var gråruggigt och kallt. Frukosten bestod av en ägg- och ärtröra med några brödskivor och en kanna café au lait. Idag skulle vi lämna Adamova och återvända mot Riga. Vi skulle först göra en avstickare (ganska lång) till den lilla byn Kosa, 10 mil nordväst om Riga, för att besöka Diana Vasilane.

För några år sedan köpte Diana en gammal kyrkskola i byn. Byggnaden som är från förra seklets början, är nästan bara ett tomt skal. Men stommen är av rejält timmer och grunden stabil. Taket har Diana lyckats få omlagt men allt därutöver återstår att göra. Huset är stort med 240 m2 i två plan. I fastigheten ingår sex hektar mark. Dianas högsta dröm är att där skapa ett kreativt center för gatubarnen.
Diana och hennes medhjälpare Natalia välkomnade oss. De är mycket entusiastiska över projektet med det gamla huset och planerar att sätta upp tillfälliga baracker så att barnen kan komma och bo där tills man får råd med renoveringen. Diana tror på ödet, en dag kommer det ekonomiska att lösa sig, säger hon. Några barn kom i somras, de planterade då äppelträd i bortre änden av trädgården.
Vi blev inbjudna på en kopp varmt te och smörgås i en hörna av huset, som värmts upp med vedspis och där man i till nöds kan övernatta. Vi ville förstås höra hur det går för hennes dagcenter i det lilla huset på Lacplesa iela i Riga. Hon berättade att det kommer 30 gatubarn varje dag, att hon fått en ny social-arbetare som arbetar ute på gatan och vars lön lettiska staten sponsrar med 10% och resten kommer ur EU-fonder. De ger ytterligare ett 50-tal ungdomar i staden hjälp med kläder, skor, bröd och psykologiskt stöd. Dessa ungdomar hjälper också Diana att "spana" efter nya unga offer för trafficking. I Riga finns cirka 3 000 barn registrerade, som helt struntar i sin skolgång och som mycket sporadiskt bor hemma.

Varifrån Diana får sin energi är en gåta. Trots allt hon får se och höra i sitt arbete bland gatubarn och prostituerade unga pojkar och flickor, verkar hennes energi aldrig sina, snarare tvärtom. Hon tycker dock aldrig att hon får något erkännande, vare sig från polisväsende, rättsväsende eller Riga stad, trots att hon ständigt påtalar hur utsatta gatubarnen är. Tvärtom menar hon att man viftar bort problematiken med gatubarn och trafficking. Medierna talar heller aldrig om detta. När hon eller hennes socialarbetare misstänker övergrepp, våld eller prostitution måste polis tillkallas. Polisen skriver en rapport, men sedan händer inget mer. Diana säger att maffian reglerar handeln med unga pojkar och flickor. Hon berättar om pojken som fick 15 lat (210 kr) av en kund varav maffian tog 10 lat (140 kr). Diana är övertygad om att polisen är korrumperad och får pengar av maffian för att "glömma bort" misstankar om barnprostitution och övergrepp mot barn. Det vi får höra känns hemskt nedslående.
Det är lätt för ungdomar att få tag i alkohol och narkotika. Enligt en stor enkätundersökning bland invånarna i Riga, visade det sig att man kunde köpa hembränd sprit på 100 ställen - utöver alla vanliga affärer.
Snart kommer Diana få besked om hon får ta över ett helt våningsplan + källare, totalt ca 200 m2 på en intilliggande gata. Då flyttar hon dit sitt dagcenter. Hon behöver 388 lat i månaden till hyran. För det har hon en svensk sponsor som lovat henne 230 lat i 2 år. Diana blev för övrigt mycket glad för alla fina bord, mattor, gardiner mm som Birgitta och Jan körde över från Letthjälpen i september. Det blir ett välkommet tillskott till den nya våningen.

Vi fortsatte vår resa mot Riga innan det mörknade. I den historiska lilla staden Sigulda, med slottsruin från 1200-talet (slottet Sigulda) hittade vi till slut ett mysigt hotell. Alldeles invid ruinen låg 1800-talsslottet Turaida som hyste en bra restaurang, där vi kopplade av framför brasan med en god måltid och reflekterade över resans alla intryck.

Under måndagen, som var vår sista dag i Lettland, ville vi besöka Rigas 1 Internatskola. Vi visste inte ens namnet på den nya rektorn. Den gamla administrationen hade helt plötsligt bytts ut och alla våra inarbetade kontakter med ens försvunnit.

En polis patrullerade utanför Rigas 1 Internatskola. Många av ungdomarna såg milt sagt ut som värstingar, området runt skolan är fattigt och kriminellt belastat. Vi hade inte föranmält vår ankomst, så när den nya engelskfröken Larisa Lose tog emot oss fick vi börja med att berätta om vårt snart 10-åriga engagemang för barnen där. Det visade sig sedan att rektor Lilita Ose fanns på plats och vi fick en pratstund tillsammans. Internatskolan har omorganiserats. De föräldralösa barnen (70 barn mellan 7-16 år, både lettiska och ryska) bor fortfarande kvar på internatet men går i skola tillsammans med 225 barn från området. Internatskolebarnen har dock fått bilda egna klasser då de var alltför stökiga för att blanda sig med de andra barnen. Rektorn och hennes lärarstab ombesörjer också skolundervisning för 98 barn (14-18 år) som sitter i fängelse!
Innan vi skildes åt beslöts i samråd att vårt mångåriga hygienabonnemang kan upphöra. Däremot hade rektorn önskemål om att få spel, schack och pussel till barnen på internatet.

På väg mot flygplatsen gjorde vi en timmes "strandhugg" på barnhemmet Ilga, för att besöka Laura Svoka som tidigare bott på Rigsas 1 Internatskola. Hon har en svensk fadderfamilj och besöker regelbundet Sverige. På Ilga bor 78 barn utan familjer. Somliga har föräldrar som sitter i fängelse, andra saknar föräldrar helt. Barnen går i vanliga kommunala skolor. Institutionen var nyrenoverad och "stack ut" i jämförelse med bostadshusen i omgivningen.
Det var roligt att träffa Laura. Hon är en mycket begåvad flicka som talar utmärkt engelska och kan komma långt i livet om hon bara väljer rätt väg. Hon går och sjunger en dag i veckan och tränar judo en annan. Hon slukar böcker på engelska och önskade sig flera då hon redan läst allt vad Ilgas bibliotek kan erbjuda. Vi tog farväl av Laura och de andra tonårsflickorna i hennes rum.

Hemresa på kvällen. Fulla av intryck konstaterar vi att Lettland inte lämnar någon oberörd!

Vid pennan / Kickan Håkanson / 26 oktober 2005